HEM   INFORMATION   KALENDER   BILDER   REPORTAGE   LÄNKAR   KONTAKT   DIVERSE   GÄSTBOK   MEDLEMSSIDOR

MopedGiro Dalsland, 2013-08-28. Sa i tjôre’n, eller sjyver i? Grabben rättar till kepsen och väntar på svar. Alla i ICA-kön också. Tjejen i kassan förtydligar: - Ska ni köra eller rulla mopeden? Ok. Nä, vi kör. Sakta. När jag kliver ut berättar Fredrik att Eva är borta och att Simon har åkt för att leta. Min Novolette ser besvärad ut, med sitt avbrutna PVC-rör fastnajat tvärs över gaffelkronan. Det börjar regna i Håverud och målet, norska gränsen vid Nössemark, känns just nu lite avlägset. Vi är fyra. Fredrik på Crescent 2000 -58, alldeles nymonterad. Eva på Husqvarna 4112 -63. Simon på modern plastraket som är helrätt när man är sexton som Simon. Jag kör som sagt Novolette -55. Det är den andra dagen på vår mopedsemester i Dalsland. Dag 1: Lilla Edet - Trollhättan MopedGiro Dalsland 2013 börjar i Lilla Edet. Bertil Andersson lånar snällt ut sina Qvarnor till Eva och mig, vi mopedlösa. Men medlemmar i Hjärtumsdrevet är vi i alla fall, Eva och jag. Bertil har tankat och servat, så det är bara att rulla. Novoletten går riktigt bra men 4112:an utklassar - Flintan är både råstark och varvvillig. Bertil har filat ordentligt. Eva stortrivs och gasar ifrån mig med jämna mellanrum. Vi landar in hos Fredrik och Simon i Trollhättan. Där står Fredriks nya Crescent startklar, alldeles precis ihopsatt efter vinterrenoveringen. Den är kittad ser vi. Komplett med träback och… herrejösses, rejält aphängarstyre. Med metallicröda plastöverdrag på handtagen. Äkta från Roffes. Fredrik är stolt. Vi hämtar oss från stilchocken och fördelar oljor, dunkar och prylar mellan mopparna. Novoletten får bli oljebar. Sidoväskan i praktisk galon rymmer lagom två liter Castrol och en nappflaska, ett utmärkt mätglas. En tvåliters reservdunk får precis plats bakom sadeln. Ett kilo verktyg försvinner i Crescentens finurliga bakskärm, design by Björn Karlström. Eva låter Simon ansvara för nödprovianten – en påse Ahlgrens bilar – med stränga order att inte röra den förutom i yttersta kris. En sista översyn innan vi släcker i garaget. Dag 2: Trollhättan – Dals Rostock Tidig start i solsken, järnvägsbron över Göta Älv och sen mot Vänersborg via Överby. Ordningen faller på plats: Först Fredrik, lätt på gasen med tajta 0,04 mm kolvspel och endast 15 mils inkörning. Sedan jag och Novoletten på komfortgas. Med packning svajar den ändå betänkligt. Att släppa styret är inte att tänka på. Eva och Simon kretsar kring oss som de vill. Redan vid Ursands Camping får Fredrik punktering. Nå, inga problem. Vi har allt som behövs. En timme senare är vi på rull igen och dessutom fick vi kaffe. Vi känner oss kompetenta. Rofyllt knatter via Timmervik, Gestad, Åsebro och Erikstad. Fredrik menar att aphängarstyret inte alls besvärar körningen. Ingen tror honom. Hamrande Bak & Kaffestuga serverar klengås, så mycket man orkar äta, och mopparna hinner kallna innan vi rullar igen. Slutmålet är anrika Kroppefjälls Hotell och Vandrarhem, tidigare sanatorium. Vi bor kungligt. Fredrik och Simon drar sen till veteranfordonsträffen i Sunnanå hamn. Eva och jag utforskar Örtagården vid Rostocks gamla hälsobrunn. En pärla. Dag 3: Dals Rostock – Dals Långed Regn men varmt. Vi tankar på automatstationen i Rostock. Förmodligen har det en gång varit en lanthandel. En äkta RFSU kondomautomat sitter på väggen, förmodligen sedan sextiotalet. Vi lär oss senare att det gör den med stöd av bygglov och tillstånd från såväl kommunen som barnavårdsnämnden och fjärdingsmannen. Eva är kemist och obotligt noggrann. Hon får stå för oljedosering. Fredrik vill ha 4 % medan vi andra kör på 3 %. Det blir på millilitern rätt. Mot Håverud, på kuperad grusväg mellan Gunnarsnäs och Skållerud. Jag och Fredrik får trampa ordentligt. Vid Åsensbruk känns Novolettens styre märkligt lealöst. Det visar sig att styrstången spruckit runt om. Ett PVC-rör i diket blir ett riktigt bra nödstyre. Mot Håverud och turistinformationen. - Svets? Tjejen bakom luckan blinkar inte ens, bara lyfter luren. En halvtimme senare sömmar Håveruds maskinkunnige samman stången i rasande fart. Det bolmar och glöder en lång stund. Någon ersättning vill han inte höra talas om. Nu över Brudfjället mot Tisselskog. Kurvor, kurvor och branta backar. Eva och Simon rejsar iväg medan jag och Fredrik trampar oss mjölksyriga. På Kanalvillans vandrarhem i Dals Långed lagar Fredrik en andra punktering och hittar skälet till att Crescenten börjat hosta under dagen: nu ger bara reserven bensin. Men det går ju det med. Dag 4: Dals Långed - Bengtsfors Eva fyller jämnt idag, så hon får frukost på Baldersnäs herrgård. Dagens mål är Bengtsfors, så vi följer sen Laxsjöns östra strand till Skåpafors längs en grusväg som måste vara en av Sveriges vackraste, slingrig och fin. Simon övertar Novoletten och släpper den inte sedan: – Jättekul att köra, och den går ju mycket bättre på grus än min! Eva föredrar ändå 4112:an – stark och stabil som ett lok i alla väglag. Qvarnorna, märker vi gradvis, är annars mer lika i själen än de ser ut: båda är bekväma, rymliga och välbyggda. Maskinmässiga. Redskap som tål. Crescenten handlar mer om stil och linjer. En Cheva Bel Air från Nymansbolagen i Uppsala. Med bara några kilometer kvar till Bengtsfors tappar den drivningen. Det låter inte bra från kopplingssidan. Fredrik rullar – sjyver - det sista. Väl framme vid Gammelgårdens vandrarhem åker kåpan av. Tur, bara ett låsbleck som hoppat ur. Några fula repor i kåpan, men allt är helt. Återmontering och provstart - tyst igen. Inte utan en viss stolthet tar vi mopedledigt resten av dagen. Istället trampar vi dressin en dryg mil mot Årjäng längs den nedlagda järnvägen. Det är jobbigare än vad man kan tro. På väg åt andra hållet kommer en familjefar med fru, två barn, tre väskor och en stor hund som barlast. Han ser desperat ut. Vi badar vid en sjö och trampar hem igen. Idyll. Sen middag på Rosellmagasinets brygga. En helt perfekt dag. Dag 5: Bengtsfors – Nössemark - Ed Idag ska vi nå resans norra spets. Nössemark uppe vid norska gränsen. Före avfärd lyckas Fredrik hitta SAE30 och byter olja i motorn. Det behövdes – ut rinner något som liknar grå målarfärg. Metallic. Vi tankar och rullar ut ur Bengtsfors, mot Sannerud. Det är kuperat och för första gången behöver Crescent mindre trampor än Novoletten i backarna. Men bara lite. Eva kretsar kring oss, sval och fräsch i jämförelse. Hennes Qvarna är en dräpare i sällskapet. Trots tvåväxlad låda drar den nästan jämnt med Simons plastraket. Några kilometer söder om Nössemark får Fredrik punktering. Igen! Denna gång har hela ventilen lossnat från slangen. Mot bättre vetande provar vi med två stora lagningslappar. Det går naturligtvis inte. Snälla norrmän ger oss kaffe medan Fredrik jagar ny slang per telefon. Jag föreslår att vi ska packa däcket med halm, som man gjorde förr. Norrmannen vet var det finns en nyslagen äng. Fredrik svarar undvikande. Simon sover på sin plastraket och Eva gör kottegrisar. Till slut kan Fredriks granne lockas att köra upp med fyra nya slangar från Inge på Skoftebyns Cykelaffär. När slangarna är på gång så kör Eva och jag för att fixa boendet i Ed. När vi åkt försöker Fredrik locka fram påsen med Ahlgrens bilar. Simon vägrar. – Eva sa faktiskt ”bara i yttersta kris”! När slangarna kommer visar de sig vara av en helt annan kvalitet än den tunna slang som Fredrik kämpat med hittills. Norska gränsen överskrids en dryg timme senare. Triumf! Visst, försenat. - Men ändå, som Simon säger. Middag i Ed känns välförtjänt. Dag 6: Ed – Högsäter Tidig morgon. Före frukost skalar jag och Simon av Novoletten och ser över insug, avgas och brytarna. Vi hittar inget fel. Märkligt, detta. Under tiden fyndar Eva en äkta Cyclonvisp på Eds loppmarknad. Vi tankar igen. Eva och jag köper varsin T-shirt ”I ? ED” på macken. Och kommer på att budskapet kan misstolkas om man inte är bekant med Dalslands orter. Nåja, det får gå. Vägen följer Dalslands cykelled via Rölanda, Lerdal och Rännelanda mot Högsäter. Mest uppför. Eva buskör medan Simon och jag turas om att trampa en allt tjurigare Novolette. Simon är plötsligt inte lika sugen på veteranmoped längre. Fredrik, lycklig med sin nya slang, pressar sin Sachs lite hårdare. Den låter riktigt bra, snärtig och rapp, men har inte riktigt den där orken som man skulle vilja ha. Nåväl, det kanske kommer. Här är landskapet som klippt ur sextiotalet. Eller femtiotalet. Det är inte så lätt att veta. Fridfullt är det i alla fall. Nästan ingen trafik. Mopederna verkar trivas: det här är vad vi är gjorda för! Gott om plats och ingen stressad högfartstrafik. Själen hinner med. Kanske är människan som mest harmonisk i 30 km/h? I halvtid bjuder Dalspira mejeri på kaffe, getglass och getmjölk – riktigt gott, till och med för en sextonåring. Vi landar in på Ragnerudssjöns camping och stugby vid femtiden. Simon och jag mixtrar med nål och tändning på Novoletten. Simon provkör efter varje justering men någon större skillnad gör det aldrig. Förutom för campingfriden. Men vi får glada studiebesök istället för skäll. En äldre dam tipsar om att hon brukade fixa sina slirande kilrep genom att stryka på honung. Vi lägger det på minnet. Dag 7: Högsäter – Trollhättan Söndag och sista dagen med hela gänget. Vi knattar iväg. Färgelanda, Ödeborg, Västra Bodane. Vi försöker hitta trevliga småvägar med kartan i min mobiltelefon, men det straffar sig. Vi ger upp efter några stängsel och diken där det borde ha varit väg. Det får bli landsväg och sen cykelled igen. Novoletten klarar nu inte ens att hålla farten på plan mark men Eva ger mig draghjälp då och då. Tekniken fintrimmas och tempot påverkas inte. Ordentligt med kladd i svänghjulskåpan pekar på att packboxen gett sig, spekulerar vi. Novoletten kämpar på trots allt och jag ömmar för den. Vi fortsätter att följa cykelleden, prydligt pilad i de flesta korsningar. Folktomt landskap idag också. Fem kalvar får en ursäkt att sätta av i ystert sken när vi far förbi. Det börjar regna rätt ordentligt och pannkakscaféet i Björnerud är tydligen stängt. Vi är mitt i ingenstans och behöver äta. Eva, alltid välorganiserad, trollar fram choklad och nötter. Bättre. Kartkontroll och strategiskt beslut: vi forcerar hemåt! Vi kommer inte undan en kort men obehaglig delsträcka på hårdtrafikerade 45:an och en halvkrök lossnar av skrämsel. Tillbakaryckta till nutid genar vi över Öxnered för att till sist landa in hos Fredrik och Simon. Allt vi äger får hänga på tork. Simon ger sig av för att ägna sig åt flickvän och kompisar. Dag 8: Trollhättan – Lilla Edet Idag återstår bara att lämna tillbaka Qvarnorna till Bertil i Lilla Edet. Fredrik hänger på med Crescenten. Efter några hundra meter börjar Novoletten skumpa betänkligt. Backdäcket, möjligen original 1955, har gett upp och rämnat i corden. Inget annat att göra än att vända åter och byta bakdäck. Från Alvars i Vargön denna gång. Nytt försök. Novoletten är nu riktigt ordentligt trött. Jag cyklar konstant, även utför. Eva drar mig hårt i uppförsbackarna och tempot är ändå respektabelt. Det är en hederssak nu. Novoletten ska ända fram på egna hjul, nu när den tjänat så väl hela resan. Utan förvarning svänger vi höger i Hjärtum. Fredrik hänger snällt på. In på gården hos Presidenten. Fredrik börjar fatta vad det handlar om - det är dags att bli medlem! Alla formalia regleras noga och Fredrik tilldelas högtidligt nummer 92. En stor dag! Gamla vägen förbi kyrkan och vidare söderut. Till slut rullar Qvarnorna in i Bertils garage, med ganska svettiga förare. Vi konstaterar totalt 37 mil. Utan skamkärra. Inte illa ändå. Men det är lite vemodigt att lämna ifrån sig mopparna. Kompisar som de blivit. Epilog Bertil rev Novoletten några dagar senare. Bort med svänghjul och tändplatta. Packboxen visade sig vara kärnfrisk. Däremot hade skruvarna som håller samman motorhalvorna gängat ut sig. En hängde på yttersta änden. Bertil skruvade in dem igen och plötsligt gjorde Novoletten 40 knyck igen, som om inget hade hänt. Eva och jag var bitna. Det dög inte att vara mopedlösa, något måste göras. Ett par veckor senare, med ganska exakt tolv timmars mellanrum, var det gjort. Jag föll för en svart Husqvarna Cornette -62 i Alingsås. Den rullade för egen maskin till Trollhättan och Fredriks garage för tillfällig förvaring. Eva fick förtroendet att överta Birgits Crescent 2000 -57. Efter trettio år i källaren begärde den inte mer än en skvätt bensin och ett par tramptag. Sen rullade även den till Fredriks garage för egen maskin. Det är kvalitet i det svenska järnet. Tack Olof Ekman och dom medverkande för detta repotage! Mvh. Patrik Jonasson